En tom måndagskväll...
Sitter här med en kopp chai te.... skriver dagbok.... lyssnar på Spotify!
Jag vet inte vad det är med mig, känner mig tom. Jag känner inte för att använda rösten, eller le....
Tror det har att göra med att det fattas en bit av mig, den biten som min pojk tar med sig varje gång vi skiljs åt!
Jag känner mig hel när jag är med honom, då gör jag inget annat än ler och känner mig lycklig.
Utdrag ur "dagboken" ;
Med älsklingen känns allt så lätt, det känns som om jag kan prata med honom om allt... inget känns direkt jobbigt. Jag vet inte varför det känns så här, har aldrig gjort det med någon annan. Kanske är så för att han är min själsfrände?! =D <3
Det är nämligen så, för dom som inte visste, att jag har sjukt svårt att vara mig själv med människor, nya personer kanske jag ska tillägga. Min hjärna går in i väntläge eller något. Hur mycket jag än försöker så är det elt tomt där uppe, ärligt talat. Jag kommer inte på en enda sak att prata om, eller tillägga i ett pågående samtal. Jag tror inte ens att jag tänker när jag är bland nya personer. Men med min pojk så är det inte så, från första stund jag såg honom så klickade det. Det var nog spärren i min hjärna som släppte, jag kan verkligen prata om ALLT med honom... det känns som om vi alltid känt varandra. Med mina två bästa tjejkompisar tog det ett halvår-ett år innan jag kunde vara mig själv, helt. Förstår ni då hur glad jag är att det inte är så med min älskling... Och dom som jag verkligen är mig själv med, ni kan sträcka på er. För er litar jag verkligen på, till 110%!
Jag vet inte vad det är med mig, känner mig tom. Jag känner inte för att använda rösten, eller le....
Tror det har att göra med att det fattas en bit av mig, den biten som min pojk tar med sig varje gång vi skiljs åt!
Jag känner mig hel när jag är med honom, då gör jag inget annat än ler och känner mig lycklig.
Utdrag ur "dagboken" ;
Med älsklingen känns allt så lätt, det känns som om jag kan prata med honom om allt... inget känns direkt jobbigt. Jag vet inte varför det känns så här, har aldrig gjort det med någon annan. Kanske är så för att han är min själsfrände?! =D <3
Det är nämligen så, för dom som inte visste, att jag har sjukt svårt att vara mig själv med människor, nya personer kanske jag ska tillägga. Min hjärna går in i väntläge eller något. Hur mycket jag än försöker så är det elt tomt där uppe, ärligt talat. Jag kommer inte på en enda sak att prata om, eller tillägga i ett pågående samtal. Jag tror inte ens att jag tänker när jag är bland nya personer. Men med min pojk så är det inte så, från första stund jag såg honom så klickade det. Det var nog spärren i min hjärna som släppte, jag kan verkligen prata om ALLT med honom... det känns som om vi alltid känt varandra. Med mina två bästa tjejkompisar tog det ett halvår-ett år innan jag kunde vara mig själv, helt. Förstår ni då hur glad jag är att det inte är så med min älskling... Och dom som jag verkligen är mig själv med, ni kan sträcka på er. För er litar jag verkligen på, till 110%!
Kommentarer
Postat av: Timmytoy
Ja, då sträcker jag på mig ;)
Trackback
